Mama fix.

Nä, just det. Man kanske inte alls behöver behandla en 4 månader gammal frisk bebis med antibiotika i 40 dagar utan anledning. Jag kanske har helt rätt i att det är onödigt att utsätta ett inte ens i närheten av färdigväxt barn för så pass mycket bakteriedödande samtidigt som han är i full fart med att utveckla en normal tarmflora. Nä, just det. Man kanske inte alltid behöver följa rutinen, när det faktiskt kan innebära biverkningar för den som behandlas i onödan.

Tack, Landstinget, för att ni lyssnar. Ni måste ju ändå förstå att man som mamma reagerar. Jag tänker inte låta min son behandlas hur som hellst, bara för att det är rutin.

Ps. Jag frågade om de kunde lova att det är 100% riskfritt att ge Lían den här behandlingen och fick verkligen svaret: ”Ja, det kanske har gjorts undersökningar som visar ifall den här behandlingen, i såhär pass tidig ålder, skulle kunna ge men för livet eller inte. Men jag tror inte det. I så fall har jag inte läst om den undersökningen.”

I helvete heller!!

Ursäkta mig men nu skriver jag medans jag är arg och innan jag har lyckats få utlopp för min ilska, så jag kanske kommer skriva obefogade saker. Nu är ni förvarnade.

Hur jävla dum i huvudet får en människa vara egentligen?! Läkaren på barnkliniken vill att vi ska ge Lían Eusaprim (starkare antibiotika) i 10 dagar. Efter det vill hon att vi går över till Laritindin (antibiotikan han fick förra gången han hade uvi) i EN MÅNAD. Motivation: Ja, han har en lättare uvi och de vill undersöka hans reflux (igen, allt var felfritt sist de kollade), men de vet inte när de kommer få tid att ge honom undersökningen. Så han ska liksom bara pumpas full med en massa antibiotika för säkerhets skull. MIN FYRA MÅNADER GAMLA SON SKA PUMPAS I ANTIBIOTIKA I 40 DAGAR, FÖR ATT DE INTE HAR TID ATT UNDERSÖKA HONOM? Utan att de ens vet säkert om han behöver det. Jag upprepar: Han är fyra månader gammal! Antibiotika! 40 dagar! Utan att de säkert vet att det är det minsta behövligt!

Så i självaste helvete heller!

Och de jävla idioterna (ja, faktiskt!!) ringde dessutom upp Robert på jobbet för att ta detta, trots att vi sagt minst fem gånger att de ska ringa MIG och stryka under MITT nummer för att kontakta oss om sån’t här. Jag gav dem mitt nummer IGEN senast i TISDAGS och sa ”Och då stryker du under mitt nummer och skriver att det är mig ni ska ringa om det är något, INTE Robert. Ok?” Ja, absolut, inga problem, lät det då. Mm.. De ska minsann få höra att de lever. Jag ringde upp dem samma sekund som Robban lagt på. Tur för dem att de har call back-system, för hade jag pratat med dem redan då så hade det nog blivit ännu fler svordommar och en hel del skrikande.

Tack för mig.

Ps. Lían mår bra. Han har inte uppvisat några symptom alls på att han mår det minsta krassigt de senaste två dagarna.

Mammafritt!

Ikväll har lilla busen och hans far haft mammafritt.

Jag spenderade kvällen i gott sällskap med mycket prat och två rejäla glas vin, det skall inte stickas under stolen. Lycklig i hågen kom jag hem så sent som 22:00! 😛 Då hade dessutom mitt fina lilla monster bara varit vaken i 10 minuter, så jag behövde inte heller känna något dåligt samvete. Toppen! 🙂

I övrigt var vi på sömnkliniken idag i 2,5h. Jag läste upp sömn- och skrikdagboken som jag nu fört i 10 dagar och mot 10e a4-papprets slut var jag lagom trött på min egen stämma, haha. Nåväl, de kom först och främst fram till att jag borde skicka in kåserier till Vi Föräldrar. Haha, fint att de kan se nåt bra i den eländiga texten. Efter att ha avnjutit min lilla sagostund sa de ungefär samma saker som förra gången. Vi är fina och duktiga föräldrar och vi kan inte göra mer än vi redan gör för att han ska somna när han är trött. Ett konstaterande som är både skönt och jobbigt att höra.

Sen betraktade de ännu en gång hur jag är med Lían och han med sig själv. Bara komplimanger fick vi. Mja, med undantag för en sak; De tyckte jag kunde ”försöka” lite mindre om dagarna, så att jag spar lite ork. ”Låt honom bli frustrerad ibland och sätt dig och ät en macka. En frustrerad bebis löper större chans att själv ta tag i sin rastlöshet och då kommer den troligen att göra fysiska framsteg tidigare.” Ok! Jag kan absolut köpa det argumentet. 🙂

Så där har vi äntligen förklaringen till bilden; Han fick bli lite frustrerad, medans jag lagade mat åt mig och Robban. Haha, gullet tröttnade på att ligga i babygymmet och gjorde helt enkelt något åt det. Fiffigt, hjärtat, nästa gång kanske du finner en bekvämare ställning? 😉