Ug, inte nu!

Hej! Idag var det upprop för nya sjukskötetskestudenter. Mitt namn fanns med på listan (haha, varför oroar man sig alltid för sånt) och jag varken sa något dumt eller släppte någon brakare. Visserligen gick jag in i en stolpe, men inte så hårt och det var bara t4or och t5or som såg det. Eftersom att jag tog det så kungligt, med lagom mängd självironi, så var det nog mer ett plus än något annat. 😉

Nu över till vad rubriken syftar på: För en vecka sedan eller så började jag få halsbränna utan klar orsak och någon såg senare började min mage mola. Då jag har rött på vitt att jag inte är gravid så är det inte kul att jag sedan igår har upplevt magsmärtor. Efter skolan i eftermiddag fick Robban bädda ner mig i sittande ställning och mata mig med fil. Bara det inte är ett begynnande magsår! Halsbrännan har gått över till smärta i buk och magmun och ibland är det nästan outhärdlig.. ug, har det inte gått över tills imorgon får jag nog åka in till sjukan. Blää, inte precis i starten av introveckan!

Grått!

Jag går omkring i en grå bubbla. Att vara timanställd 24/7 börjar kännas. Det där med att jobba 7-16 ena dagen 21-07 andra och 12-21 tredje är knappt mänskligt. Särskilt när det är på olika arbetsplatser (mao olika människor att vårda med helt unika behov). Behöver jag säga att jag är trött? 🙂 Men jag trivs med själva jobbet i övrigt och timanställningen är ändå en tillfällig lösning.

I december har jag sett till mina egna behov och ”endast” satt mig som tillgänglig i sammanlagt 23 dagar (och då endast ca 190h). Fast dem som kallar mig lat efter det får nog kolla upp sin matte. En normal heltid räknas som ca 20 dagar alt. 160h i månaden. Vanligtvis finns jag tillgänglig 28 dagar alt. 672h i månaden. Give me a break. 😉 Det är jul snart och det ska barskemig firas!! Puss o hej!

Upp och ner, ner och upp.

Idag är det en konstig dag här hemma. Lían sov dåligt inatt och hade 40 graders feber utan någon känd anledning. Han och jag vaknade sen inte förrän 9:40. Herre jistanes! Vi missade dagis och flera viktiga telefonsamtal.. Nåväl, så blir det ibland. Inget att hänga läpp över. Min pojk mår bra och pilar omkring som en liten duracellkanin i hemmet så jag är inte orolig. 🙂 Ibland blir han spontant ledsen och kryper upp hos mig, men det är nog mest trötthet.

 

Jag mår, sådär. Jävla helvetesknät fungerar dåligt och går ur led igen (ja, det jag opererade). Jag behöver hjälpmedel och rådgivning av min läkare men han har inte tid ens att ringa. Den delen av mitt liv känns skit just nu.. men som tur är så räcker Líans leende långt. 🙂

Sedan sommarens slut har fyra personer som tidigare funnits i mitt liv gått bort.
En av ålderdom, det sörjer jag inte. Hon var vacker och jag är stolt över att vara hennes barnbarnsbarn.
En av cancer, det skrämmer mig och gör mig hemskt ledsen. Denna vackra kvinna lämnade efter sig pojkvän och vänner som sörjer henne oerhört, sånt gör mer ont.
En var min barndomsvän. Han var den förste som kallades ”min kille” och han hade en ojämförbar personlighet. Orsaken till hans död hålls hemlig och därför vill jag nog inte veta. Jag tänker minnas honom för den han var som barn.
En var en vacker liten älva fylld till bredden med känslor. Hon var mer som ett sagoväsen än något annat. Jag vet inte vad som hände henne.

Jag vet inte hur jag ska känna inför döden längre. De här människorna är långt ifrån de första jag känt som lämnat jordelivet och inte heller är de de sista. Jag känner mig kall och förvirrad. Jag vet inte mer vad jag ska säga. Jag började skriva med ett leende. Typiskt. Nu är allt mörkt och jag går nog och lägger mig en stund.

Livstecken

Hej!

Jag är hemskt dålig på att uppdatera, jag vet. Döm då av min förvåning när jag loggar in och ser att jag fortfarande har upp till 20 besökare på min blogg. Man skulle nästan kunna tro att det finns folk som intresserar sig av det jag skriver! 😉

 

Nåväl. Allt är ganska väl. Förutom knät. Knät är ett helvete, men den historien får jag berätta en annan gång för nu sitter jag på jobbet och känner att jag borde vila på min rast. 🙂 Lían växer och frodas och är intelligent som.. jag vet inte vad. Jag jobbar på och Lían går på dagis (där han för övrigt trivs oerhört bra). Som sagt, allt är ganska väl.

Förhoppningsvis tar jag upp bloggandet igen snart. Laptopen kom tillbaka i veckan och jag har ingen mer anledning att vara frånvarande här mer än faktumet att jag inte känner mig motiverad. Det kommer nog. Jag ska bara fundera ut vad jag vill lägga focus på. Tills dess!

Livet

I natt blev lillplupp sjuk. När man är sjuk får man sova hos mamma & pappa. ❤ #ganskamysigttrotsallt

via PicsArt Photo Studio

Halva sanningen.

Att datorn är undanplockad var inte riktigt hela sanningen. Vi håller på att utreda Julian för allergier o.dyl. då han har jätteproblem med magen (igen) sedan en tid tillbaka. Orken att blogga då är sådär. Håll tummarna för att det blir bättre snart!

11 Månader

Jag kan inte fatta att det snart är ett år sedan du kikade ut, lilleplutt! ❤

Mags, hade du en länk till någon sida där man kan vattenstämpla?

Inlägget om operationen.

Jag hade skrivit 2000 ord om operationen. Internet dog och 1000 ord bara försvann. Jag orkar inte. Kanske imorgon. God natt!

Den där poletten…

Nu börjar den falla neråt, polett-fan. Jag börjar inse faktum.

När Robert talade om för mig att ”du får ju inte äta något efter 24:00 ikväll” så började verkligheten göra sig påmind. Kackerlackor (som fjärilar, fast svidande och obehagligt) i magen och en glaciär i halsen. Jag säger som jag sagt femtioelva gånger till alla jag snackat med idag: Jag förstår inte varför man inte hör mer om folks tankar och oro inför sånt här? Kan det vara så att jag har en liten tidigare oupptäckt fobi?

När Jossan var här tidigare så kom ett eventuellt svar på mina extrema obehag upp: Kan det vara så att kontrollbehovet jag tyvärr har anammat störs av faktumet att jag inte kommer vara medveten?

Ett annat uppenbart svar är: Mina knän är mitt absolut största komplex i hela världen. Jag sover med böjda ben, för att rädslan att någon/något ska stöta emot tar övertaget – trots att detta gör att jar ständigt har ont i benen. Jag står aldrig i närheten av någon eller något som rör sig utan att spänna knäna och böja dem lätt. Jag kan inte räkna upp alla åtgärder jag vidtar för att bespara mig smärtan och ångesten som infinner sig vid luxation. Jag ligger och tänker på olika scenarion där jag kan luxera ~7 nätter av 10, samtidigt som mina ben automatiskt dras upp i fosterställning av obehag. Fattar ni? Ganska extremt? Kanske skulle jag gått till en terapeut med detta för åtminstone 10 år sedan?

NÅVÄL, nu ska jag göra något åt det. Pust pust, blicka framåt!

Springa
Leka
Julian

Det är värt det!