Jag är vid det här laget världsmästare på att desinfektionsduscha! Enda nöjet just nu är att låta mig imponeras av min egen proffsighet. 😛
Jag kanske är lite väl noga, men jag minns så tydligt rubriken i Medicinsk Grundkurs-boken: Man kan kräkas i en öppen buk – men ej andas i en öppen led.
Nu ska jag och min ännu oöppnade led desduscha! Stay tuned.
Från och med nu så får jag endast inta klar dryck – ingen mat alls! Som om jag inte var tillräckligt svimfärdig redan! 😉 God natt, imorgon är due day – stay tuned!
Hårstatus: K A O S
Descutan är inte att rekommendera i hårvårdssyfte! Min kaluffs känns verkligen som svinto helt utan att jag behöver överdriva. Robert vred sig i skratt när han såg mig. Vilken tur att jag har en stöttande sambo…….
NÄ, jag skojar gällande sambon. Han är extremt stöttande och förstående. Han sköter det mesta i hemmet och tillgodoser mina behov av tröst och pepp.
POSITIVA TANKAR:
Det kommer bli helt fantastiskt att kunna vara med och leka – springa, spela boll, åka skridskor eller skidor, skutta, hoppa, busa – under min sons uppväxt. DET är värt att focusera på i detta läget. Jag minns inte hur det är att ha vinden i håret när det är benen som bär.. det var ju 13 år sedan nu. Men jag har för mig att det är ganska underbart. 🙂 Nu ser vi till att laga mina knän!
Amanda Karlsson
24 år gammal
mamma
sambo
undersköterska
aldrig opererad … än
Nu börjar det. Alldeles strax ställer jag mig i duschen för min första Descutan-tvätt. Den stinker sjukhus och anvisningarna känns obehagligt noggranna. Gör jag inte tvättarna tillräckligt bra kan jag få en infektion under operationen som kan få extrema följder. Men.. det är lugnt. Pust pust.
Jag förstår inte hur folk inte kan tycka det är en stor grej att man ska lägga sig på ett operationsbord för att bli skuren i. Att man först och främst ska tvättas näst intill steril för att sedan sövas ner till medvetslöshet. Helt ensam. Pust.
Min syster har väl gjort 20-30 operationer i sitt liv, vem är jag att klaga? Pust.
Men helt ärligt så är jag skitnojjig, rädd, orolig, illamående, förvirrad, tveksam och alla andra negativa saker man kan vara inför en ny upplevelse. Därför tänker jag skriva av mig här. Stay tuned, ni kommer få följa med mig så långt jag kan få med mobilen.
Nu har en av skenorna äntligen anlänt. Väntan på nästa blir dryg, för denna känns sååå bra! Skönt att kunna GÅ utan att känna oro och obehag igen. 🙂 Nästa får jag på onsdag. Längtar! Men, fula är de och otympliga.. så är det någon som kan låna ut pösiga byxor i strl 42-44 ett tag så gör ni mig himla lycklig. 🙂
Nu har vi kommit såhär långt med knäna: Operationstid är som sagt beställd och jag kommer få ett datum inom 3 månader. Fram tills dess ska jag försöka hålla mig aktiv men absolut (!) inte riskera ännu en luxation (åtminstone inte av höger knä, som ska opereras först). Till min hjälp får jag ortoser.
Jag var på Ortopedtekniska igår och pratade med läkaren och han var helt inne på mitt spår att jag måste få en rejäl ortos.. Han pekade då på bild #1 och frågade om den blev bra. Den skulle vara av ett bättre material av många andra och inte bli så svettig… Ja, när jag var där hade jag väl ingen direkt koll så jag sa att vi kan väl testa helt enkelt. Men såhär i efterhand är jag nu skeptisk av två anledningar. Dels så har jag aldrig klarat av direkt patellastabiliserande (som aktivt håller fast knäskålen) ortoser då de trycker min knäskål något åt sidan och för det andra så borde det bli jääävligt varmt med heltäckande ortos…..
Så jag googlade lite och hittade bild #2. Den har varken ett obegagligt grepp om patella (knäskålen) eller heltäckande tyg.. Vad tror ni, har man rätt att ringa och säga att man ångrat sig? Lyssnar de på mig om jag säger vad jag vill ha..?
#1 #2
…………..!
Ikväll var jag på ortopedläkarbesök och det gick minst sagt effektivt.
Lite knasig händelse: Han dök direkt på vänster knä under undersökningen och ploppade knäskålen ur led helt utan förvarning. Sen sa han: ”Ja, jag ser att det är vänster knä som besvärar dig mest!” ”Eh, hehe, nää..” sa jag lite försynt. ”.. vänster är ingenting gentemot höger.”
Trettio sekunder senare hade han skrivit ut en beställning av operationstid.
Han gick inte in på detaljer, trots att jag fiskade efter dem, men det verkar som att jag kommer att sövas ner. Sedan kommer de sy fast (om jag förstod det rätt?) ledfästena (främst på insidan av knät) och ev. sätta någon form av spärr på utsidan. De börjar med höger knä, så fort det finns tid för mig. När jag sedan haft tid att läka och känna efter om jag är nöjd så planeras operation av vänster knä.
Jag blev smått ställd när läkaren fäste blicken i mig och sa ”Men du förstår, det blir oftast hemska ärr av sådana operationer. Är du säker på att du vill ändå?”. Haha, som om jag först och främst skulle bry mig om några ärr! Och för det andra; det är ju inte direkt så att jag har något val.
Well well, nästa vecka ska jag till ortopedtekniska avdelningen för att prova ut hålfotsinlägg och stödskenor. Det ska visst kosta flera tusen. Jippey! So much for högkostnadsskydd……….
I fredags fick jag lite spontant en tid hos sjukgymnasten inne på sjukhuset. Trots att jag hade en hel timmes samtal på mig att förklara hur illa ställt det är med knäna så drog hon chockat efter andan när hon kände efter hur pass löst knäskålarna satt. ”Oj, det finns ju inget stopp alls!” utropade hon helt till sig av bekymran. Hon ringde genast till ortopedtekniska avdelningen och frågade om de hade något hjälpmedel som jag kunde använda så länge, innan operation blivit utförd. Snacka om att jag blev paff över hur hon uttryckte det.
Jag hade väntat mig att behöva övertala övertala tjata för att få dem att göra någon aktiv åtgärd för att hjälpa mig.. och så säger hon bara helt självklart att det kommer att krävas en operation. Oh. Luften gick ur mig en stund, men sen påmindes jag om hur jobbigt jag haft det de senaste 12 åren och genast kändes det bättre. En operation kan inte vara värre än att vara rädd att luxera när jag har Lían i famnen el. dyl. Även om jag är rädd för att ligga där, på operationsbordet..
Iallafall så fick jag tyvärr inget utskrivet på studs. Sjukgymnaster får visst inte skriva ut vilka hjälpmedel som helst, utan bara mycket lätta sådana. De hon kunde erbjuda mig har jag redan och de är skit. 😛
Hon skickade mig sedan till röntgen för att ta några plåtar på vänster knä också (tidigare hade de bara röntgat höger), så nu ska allt vara färdigt och klart för beslut inför kvällsbesöket på ortopedmottagningen kl 18:20 på onsdag. Wish me luck!!
Jag insåg precis att jag inte har en aning om vad det är för slags människor som läser min blogg. Eller jo, typ.. tre av er. 😛 Men vilka är resten? Eftersom att jag inte vet om ni är vänner till mig, bekanta, okända eller kändisar så antar jag att jag får berätta bakgrunden om mina knän innan jag börjar gnälla. 🙂
Jo, när jag var liten spelade jag fotboll ett par år. (Inte för att jag tyckte det var värst kul egentligen, men någon hobby skulle man väl ha.) Som ni vet så kan fotbollsspelande fresta väldigt på ligamenten och lederna i knät. Det är absolut inget undantag för tjejer som fortfarande växer! Så en dag när jag var 12 stod jag och krock-gungade* med min kompis Andreas när han plötsligt fick in en smäll rakt på insidan av mitt högra knä. Det gick såklart ur led. Jag stod kvar, tittade ner, såg knäskålen bukta rakt ut åt fel håll och började skrika hysteriskt. Sen föll jag ner i sanden. En lärare kom springande och frågade mig vad som hänt. ”Mitt knää!!! Det gick uh-uh-uh-ur leeeed!!” minns jag att jag fick fram. Jag hörde hur Annie, tjejen som gjorde min skoltid till en pest, sa till någon annan; ”Jaha, jag trodde hon såg en insekt.” Gud, jag minns hur löjlig jag tyckte hon var.. Fast det har inget med saken att göra! Haha. 🙂
De kunde konstatera att knät gått ur led, jag fick kryckor, förband och tid hos en sjukgymnast efter att svullnaden lagt sig.
Så började jag någon månad senare med textilslöjd. Jag älskade skrikiga färger, så när jag hittade det styva tyget med neonfärgade pantburkar på var jag ju bara tvungen att använda det! Det blev en kjol. En väldigt fyrkantig och helt styv kjol, utan mycket utrymme för att röra sig och gå. Jag tog på mig den redan nästa dag.. så blev det rast. Jag undrar om det inte var Andreas jag lekte med då också.. eller så var det hans tvillngsyster Maggie. Hur som haver så skulle vi iallafall springa ikapp. KLYFTIGT KARLSSON! känner jag när jag tänker tillbaka. Kjolen var för snäv och tyget var för styvt. När jag tog sats och sprang stoppade nederkanten av kjolen precis ovanför knäskålen och vänster knä gick rakt ur led!
Är det någon som vet hur det känns när ett knä går ur led?
Ett par gånger (ja, jag har utsatts för en hel del klumpiga olyckor i mina dagar, haha!) har min axel gått ur led och jag vill vara jävligt tydlig med att det inte känns alls på samma sätt. En axel värker lite, utan att man kan sätta fingret på exakt vad det är som är fel…
När ett knä går ur led känns det i ben och märg. Hela kroppen känns felställd och man uppfylls av TOTAL panik. Nåväl, iallafall gjorde jag det. Smärtan är olidlig på så många plan att jag drömmer mardrömmar om det allt för ofta…
Nu för tiden gör det dock sällan ont längre. Höger knä har gått ur led ungefär varannan månad i över 12 år. 6 x 12 = 72. Ledbanden är så utsträckta och jag är så van att det numera är lika jobbigt som när man slår i ”el-Olle”, nerven som sitter på armbågen. Det går med andra ord över väldigt fort.
När jag var 16 planerades det en operation.. men jag var som sagt 16. Förnekelsens ålder. Tiden då man trodde man var odödlig. Ja, samtidigt så trodde jag att jag skulle dö på operationsbordet.. Så jag ställde in. Jag vågade inte. Kanske var det dumt, kanske inte. Jag växte fortfarande, så till mitt försvar hade inte en ledoperation varit att rekommendera ändå..
Jag tränade upp knämuskulaturen till max med karate i ett par månader. Det slutade med att knät gick ur led ändå, musklerna som skulle hålla det på plats blockerade ”tillbakagången” och jag var tvungen att med all min kraft smälla tillbaka knäskålen till sitt normalläge med mina bara händer. Smärtan var o l i d l i g. Jag kunde dessutom kvaddat mitt knä totalt, knäskålen kunde ha krossat kotorna i benen. Efter det har jag vägrat att träna knän, även med sjukgymnastik. Det går inte.
Så blev jag mamma. Jag orkar inte beskriva händelserna målande, de var alldeles för traumatiska och jag är trött just nu.. Jag tror det räcker med att jag säger att första gången gick knäet ur led när jag hade Lían i en bärsele på magen. Han höll på att flyga ur i farten, som tur var lyckades jag fånga honom innan jag själv slog i asfalten.. Andra gången gick jag med barnvagnen på stan. Det är bara rena turen att vi inte var ute i trafiken.
Sedan dess har jag varit så försiktig och spänt varje muskel när jag går. Det gäller att pricka slutet av lårbenet precis på kotan för smalbenet så att knäskålen inte glider åt sidan. Ändå har det självklart gått ur led precis lika mycket som innan. Vänster knä, som inte gått ur led sedan kjolincidenten, sa ifrån igår när jag stötte lite lätt emot ett stolsben. Smärtan var kort, då det liksom aldrig riktigt gick ur led, men olidlig. Jag ville bara gråta. Det kändes som att varenda liten nerv i min kropp skulle explodera.
Jag kan inte riskera att knäna går ur led när jag har Lían. Därför sökte jag hjälp i oktober. Bättre sent än aldrig? Nåväl, jag har självklart sökt hjälp tidigare under uppväxten men då jag fortfarande var ett växande barn gjordes inget särskilt och till slut tröttnade jag på att kontakta sjukvården när det hände. Nu har jag röntgat knät och jag väntar på remiss från otorpeden. I december fick jag ett brev som sa att jag förhoppningsvis skulle få en kallelse för att träffa otorpeddoktorn inom tre månader.
Idag ringde jag till vårdcentralen. Jag är svullen i vänster knä och känner hela tiden tendenser till luxation = jag vågar inte lämna hemmet. Vågar knappt bära Lían eller gå alls…
Jag fick en telefontid till VC-läkaren på måndag.
Nu kan jag bara vänta. Och sitta. Varning för soffsmak i arslet!
Hesh 