Just nu har jag verkligen ingen spontan blogg-känsla alls. Jag vet inte om det är för att jag mår för bra, för dåligt eller har för mycket alt. för lite att göra om dagarna. Men för att få lite fart på det, jag älskar ju att skriva, så antar jag en sådan här utmaning. Funnen hos Jossan!
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Presentera mig själv
Jag växte upp en bra bit in i skogen, lagom långt in för att alla inom en kilometers radie kallades grannar. Detta förvirrar ibland min syn på boendeuppbyggnaden i ”staun”. Trossö är för mig litet nog för att alla ska vara mina grannar. Folk brukar säga emot. Inget viktigt egentligen, men det är något som jag verkligen inte får ur skallen. Men jag vill ha kvar det där, för det är min uppfattning. Precis som att allt som man gör kaffe i heter kaffekokare..
Över huvud taget är jag rätt dålig på att få saker ur skallen. Inte meningslösa saker, men små saker. Lät det konstigt? Låt mig formulera mig annorlunda; Jag har inga problem med att t.ex. släppa en gammal vänskap som inte gett mig el. vännen någonting på länge. Man glider ifrån varandra, det är naturligt. Saker händer. Jag har svårt att förstå mig på folk som går och grämer sig över sådant.. men det verkar vara vanligt. Nä, sån’t lägger jag ingen energi på! Däremot har jag svårt att glömma att Robban och hans kompisar ska sitta långt ner i H-sektionen på hockeyn, trots att de själva glömt. Jag har svårt att glömma att Julians sköterskas son bor i Texas och kämpar för att bli tävlingssimmare. Jag har svårt att glömma att han dessutom fick influensan förra året. Jag har svårt att glömma folks födelsedagar, trots att de knappt talat om dem för mig. Jag har svårt att glömma vad andra sagt och vad de tycker är jobbigt resp. fint i livet. Saker fastnar i mitt huvud.
Nu kanske ni undrar varför jag skrev detta i min presentation. Jo, det är nämligen så att jag på senare tid uppmärksammat det lite speciella i detta fenomen hos mig och därför tycker jag att det är intressant att klura på.
Det som gör att ”fastna i huvudet”-grejen spelar roll för mig är just kompis-frågan. När man har förmågan att komma ihåg vilken dag folk hade sin senaste tenta samt vilken dag de ska få provresultaten, när man minns vilken låt som får någon att bli alldeles varm inombords, när man bara rent på känsla vet vilken sorts humor man ska använda hos en viss sorts människor och vilka samtalsämnen man skall undvika med andra – till och med utan att någon egentligen yttrat det.. när man ser tecken i en person och sedan har svårt att glömma bort det.. då blir man en ”lätt vän”.
Jag är en lätt vän, going on svår
Det är nu jag kommer till vem jag är. Jag är en person i en utvecklingsfas. Jag har varit en ”lätt vän” hela mitt liv och nu har jag fått nog. Varför?
På fullaste allvar så har jag haft så pass många personer som tytt sig till mig under min uppväxt, att jag inte minns namnen på hälften av dem. Många gånger har jag träffat personer som jag hjälpt tackla t.ex. ångesten över att de lever på ungdomsanstalter, drogproblem, självskadebeteende, förvirrad självbild och inte ens kunnat placera dem i min minneskarta förrän många timmar senare.
Jag har alltid tyckt om att få andra att må bättre och eftersom att mitt största ”issue” (finns det ett bra svenskt ord för det? problem passar inte riktigt, tycker jag) under uppväxten har varit att jag inte känt mig lyssnad på så är det självklart på det sättet jag försökt uppmuntra andra. Jag har aldrig varit sorten som själv gått fram till en främmande person för att ta kontakt, men jag har alltid försökt stå med öppen famn. Särskilt till dem som andra ansett som ”svåra” eller elaka. Det har alltid (!) visat sig att de människor som blir skydda för att de är burdusa, elaka, vulgära, hårda, kalla eller på annat sätt överdrivna har haft en fasad uppe för att dölja sin ärrade insida. No shit, tänker kanske ni, men jag försöker inte hävda det uppenbara – jag försöker förklara att jag fick komma in på baksidan av den feta skölden och se vem som gömde sig där. Bara för att jag lyssnade, lade på minnet och respekterade hemligheter.
Problemet? Ja, när man har (vad som känns som flera hundra) personer som litar på en och förväntar sig fortsatt stöd så tar det någon gång stopp. Det har det nog gjort 4-5 gånger i mitt liv tror jag. Alla dessa människor har stigit mig åt huvudet till slut och jag har bestämt mig för att hata världen. Att bry mig om folk blev för mycket. Det kändes som om jag skulle få en ny ”vän” så fort jag såg åt en människa. Känslokallhet är så mycket enklare. Detta stadie har oftast varat 2-6 månader. 2-6 både underbara och fruktansvärda månader. Samtidigt som de månaderna har varit fulla av Jag Jag Jag och utrymme för minnen som handlar om Mig, Mina Egna åsikter, Min Egna smak.. samtidigt har de varit ensamma, självkritiska och förvirrade månader. Folk har varit så arga på mig. ”Vi var ju så bra vänner! Hur fan kan du bara släppa det och gå!?” har jag hört fler gånger än jag kan räkna. Äntligen vet jag svaret: Jag är ingen övermänniska!
Vem är då jag och varför dravvlade jag om grannskap och kaffekokare i början av inlägget?
Jag är (en person som större delen av mitt liv har speglats i vad jag sett att andra människors ögon velat ha, men som i resten av mitt liv ska focusera på att ta vara på) mig själv. Jag är mig själv. Jag säger kaffekokare och jag tycker att alla på Trossö är grannar. Jag har miljoner egna tankar, tusentals egna åsikter och en alldeles egen sorts personlighet. Utöver det är jag en jävligt bra mamma, en äkta(!) vän och en blivande fru. Att jag är lyhörd, det är från och med nu bara ett plus i kanten, något som inte ska behöva prägla hela min varelse.
Jag skriver alltså bara dethär om mina föräldrar, eller egentligen om mig; Jag har ärvt pappas oförmåga att bekymra sig, mammas engagemang och styvpappas tålamod. Jag är en perfekt produkt av tre helt olika människor! Haha. 
Men jag hittade äkta kärlek till slut. Min första och sista riktiga kärlek, Robert Ahlin. Det visste jag, första gången våra ögon möttes och det är faktiskt sant. 
