Jag kikade in på min förra blogg en runda, nyfiken på vad som hände för ett år sedan. Det stod såhär:
Vem jag älskar mest.
Wednesday 9 March 2011
Jag hör allt för ofta gravida eller föräldrar prata om att så fort det nya livet i magen blev till så var det dit all kärlek i världen gick. När man blir förälder så älskar man sitt barn över allt annat och partnern kommer alltid på plats nummer två, säger många. Jag har själv växt upp med skilda föräldrar, så för min del har det inte varit svårt att tro på. Fram tills nu.
Vad ledsen jag blir, om det är så många som inte längre älskar sin partner mest av allt på denna jord så fort det är nytt knytte på gång. Kanske de här personerna bara uttrycker sig lustigt? För såhär skulle jag vilja påstå att det är:
Jag älskar Robert för den han är och alltid har varit. Min kärlek och min attraktion för honom är ständigt ökande och totalt oändlig. I honom ser jag mitt nu, min framtid, mina drömmar. Dessutom älskar jag honom lite extra för att han valt att leva tillsammans med mig och att tillsammans med mig skaffa ett barn. Alltså är Robert den som gett mig det mest fantastiska som man någonsin kan ge någon. Så inte nog med att jag fortfarande älskar honom mest av allt i hela världen, jag älskar honom extra mycket mest just på grund av bebben. 
När man sen ska tala om vad jag känner för bebisen. Ptja, hittills kan man väl dra slutsatsen att eftersom att bebisen består av 50% den underbara människan som jag nyss beskrev min kärlek för och 50% av mig själv som jag också råkar älska ganska högt så kan ni nog förstå att jag självklart älskar barnet också! Och att få se och ta i detta barn om ~3 månader kommer antagligen att vara helt sinnessjukt underbart. Men tro mig, jag vet, jag kommer aldrig sätta ner Robert från toppen av pedistalen. Nog kan lille Mini få sitta där uppe tillsammans med sin pappa, men aldrig aldrig i mitt liv kommer jag att påstå att jag inte längre älskar min man mest av allt på denna jord.
Sen ska jag inte påstå att man inte måste prioritera vissa saker lite annorlunda när man väl fått ett barn. Även om jag superduper-älskar min karl så är tyvärr inte hans lycka (dvs hockey) inte viktigare än att Mini faktiskt måste må bra och tas om hand. Minst går först, när det kommer till nödvändigheter. Men det är en helt annan femma, som dessutom karlen i fråga är precis lika inställd på som jag.
Om någon saknar bebistjaffset så kan jag väl upplysa er om at just nu känns bebbens rörelser precis som om man skulle lägga en krypfärdig bebis på överkroppen – fast man täcker över med hud. Det känns konstigt att det ska komma ut en förvirrad och späd liten sak med dålig motorik, med tanke på hur väl jag känner alla noga planerade och nyfikna rörelser inifrån. Jag känner ju när bebisen lägger sig ”mage mot mage” på mig med huvudet uppåt och börjar pilla med händerna i övre delen av livmodern (dvs längs revbensbågen) medans hn sprattlar avslappnat med fötterna. I vissa lägen kan jag lägga ena handen runt mitt barns bakhuvud och den andra runt dess rumpa, som om jag höll den i min famn. <3
Detta är vi (jag och R alltså) rörande överens om: Vi hade inte den blekaste aning om hur mycket ett barn verkligen lever innan det föds. Helt otroligt..
