Det kliar i fingrarna om natten..

Till dig, min prins! ♥
(jag kunde inte sova, för mycket kärlek som behövde komma ut..)

Testar man inte så får man aldrig veta..

Igår drack Julian ur sugrör. Nemas problemas, som om han aldrig gjort annat! Sweet, då kan vi skaffa en sugrörsflaska istället för nappflaska till honom.

I övrigt har jag maginfluensa och Julian har ont i öronen. En bättre kombination än man kanske kunde tro. Nu sover vi tillsammans många långa stunder under dagarna och mellan magattackerna samt öronplågorna så har vi det ofantligt mysigt. Hehe.

Julian kryper sedan en vecka tillbaka som om han aldrig gjort annat. Han koordinerar händer och knän perfekt, som en gepard! I lördags började han även försöka ställa sig upp från krypläge. Inga lyckade försök där än dock, men han ställer sig lätt mot möblerna. Ibland glömmer han av sig och släpper bordskanten/soffan/mammas hand och bumpar rumpan i golvet, men inga tårar än på den fronten.

Han äter större och större bitar mat och nu är det egentligen helt onödigt att vi delar hans macka i bitar – för i så fall stoppar han in 3-4 stycken åt gången ändå. En munfull ska det vara, annars är Julian inte nöjd. Haha. Tror man btw att man ska få ha en banan i fred i närheten av vår pojke får man nog tänka om.

Förutom sjukdom så sysselsätter vi oss med att packa inför flytten, medans papa Rob renoverar. Det är så pirrigt och mysigt att jag ibland bara skrattar rakt ut utan egentlig anledning. Så tänker jag såhär; Om de hänns såhär fantastiskt att flytta till en skräddarsydd lägenhet, hur kommer det då inte vara att till slut få flytta till hus? Uppenbarligen har vi minst ett underbart steg kvar i livet! (Fast vi har ju en miljon; Julians framsteg, framtida småsyskon till Julian samt dagen då vi äntligen finner tid och pengar till att gänga oss!)

Just nu, maginfluensan aside, längtar jag dessutom otroligt mycket tills vi får träffa Therese och hennes familj! Vi träffades via våra bloggar en dag i mars förra året. Hon såg att vi hade samma BF-datum och sedan dess har snacket flytit på obehindrat. Våra små kom med 3 dagars mellanrum, så det är väl inte så konstigt att vi har en heel del att prata om. Dessutom är hon, hennes dotter och hennes make tre heelsköna typer. Haha, hoppas jag inte gjorde dig alldeles för generad nu, Tres!

Nåväl, nu har jag en hel del packning och väldigt mycket bebisgosande att ta itu med.

Här får ni lite bilder på hur lyan såg ut innan vi började renovera.

Bilderna föreställer (i kronologisk ordning):
Líans rum (blå väggar)
Hallen sedd från ytterdörren
Vardagsrummen (ljusbruna väggar)
Vårt sovrum (vita väggar)
Tillbaka ut i vardagrummmen (samt hallen sedd från vardagsrummet)
Toaletten
Köket

 

Dagboksinlägg

Jag har fått klagomål för att jag inte skriver tillräckligt mycket om vad som händer här och nu. Så jag kostar väl på mig att uppdatera lite om vardagen med.

Julian hasar sig fram (rättelse: bakåt) längs golven hemma. Ibland lyckas han sätta i ett knä och då flyger han fram i en himla fart, bara för att landa med en duns platt på mage. Pojken är nämligen närmare 80 cm lång nu och längden samt tyngden gör det definitivt inte lättare att bygga upp motorik, balans och styrka för att ta sig fram på alla fyra. I förrgår tog han spjärn emot hyllan som är under vårt soffbord och hävde sig upp en bit ovanför golvet. Dock är längden inte heller där en fördel, han kommer ju inte tillräckligt högt upp för att det ska gå lätt och smidigt för honom att ta i med knäna. Lilla Pluttis, det är inte lätt att vara tall, blonde and handsome i hans ålder.

Jag vill aldrig i mitt liv låta Julian sova på mage igen. Han har börjat visa vääääldigt stort intresse för detta liggläge och nu är det svårt att hindra honom – han vill  ju verkligen. Men det vill inte jag. Varför? Jo, förra veckan lät vi honom ligga på mage i säkert en timma innan jag gick in för att kolla till honom. När jag kom in hörde jag ingen tung andning (han brukar näst intill snarka), när jag satte mig i sängen reagerade han inte ett dyft och när jag sedan tog i hans lealösa arm så var den kall som is. Ingen reaktion då heller. Jag ruskar honom och världens längsta sekunder följer, innan jag äntligen ser hur han gör en min och suckar. Åååååh, unge, skräms inte så! <3 <3 <3 <3

 

Om vi övergår till mig

Bild från maj 2005. Emelie och jag har precis börjat umgås och hon använder mig som sminkdocka.

så har jag haft några rejält jobbiga veckor, nu följt av en väldigt bra vecka. Jag menar inte händelsemässigt direkt, utan känslomässigt. Jag antar att det var hormonerna i minipillerna som gick mig åt huvudet till slut, men jag vet ärligt sagt inte helt säkert. Det var nämligen så att jag plötsligt började bli känslokall, orättvis, svartsjuk och få humörsvängningar helt out of the blue. Jag kunde höra mig själv så många gånger, säga saker till Robert som jag inte över huvud taget skulle velat ställa mig bakom. Som tur var, så har vi tillräckligt bra kommunikation att jag iallafall rätt så snabbt lyckades nå fram till Robert med förklaringen.. eller icke-förklaringen. Han lyssnade på mig och stålsatte sig, sen höll han om mig varje gång helvetet brakade löst. Tack, hjärtat, du räddade hela världen känns det som. Nu har jag slutat med minipillerna och så fort min mens kommer så ska jag börja med ppiller igen (Julian har ju ändå inte velat amma på över en månad). I söndags tog jag mitt sista minipiller och i tisdags hade jag min första ”normala” dag. Då vaknade jag upp och sa till Robert ”idag är jag ju bara jag! det har jag inte känt på ett och ett halvt år. inge hormonöversvämningar – underbart!”.

När vi ändå är på ämnet så kan jag passa på att skryta om den underbara dagen då allt från början kändes skit. Jag satt hemma i ett känslotillstånd som nog skulle kunnat liknas med depression. Jag orkade ingenting. Jag flyttade Julian från lekyta till lekyta när han tröttnade, nattade eller matade om det behövdes, resten av tiden satt jag bara och stirrade tomt in i väggen. Kusligt, inte sant? Jag blev riktigt orolig själv! Iallafall har jag aldrig varit den som håller sådant hemligt, så när Jeanette ringde och frågade vad jag hittade på så beskrev jag situationen precis. ”Har du ätit?” frågade hon. Jag minns inte om jag svarade, men jag är rätt säker på att det hade jag inte gjort. ”Jag kommer.” sa hon sen, helt lugnt. En kort stund senare knackade det på dörren och Robert, som precis kommit hem från jobbet, fick öppna. Jag orkade inte ens hälsa min vän välkommen. Energin var på noll… tills Jeanette kom in i lägenheten. Först och främst kom hon fram till mig, som antagligen inte ens brytt mig om att titta upp för att hälsa, och stack en pappmugg under näsan. Latte? Oh, jaha. Sen stack hon ett litet paket med en chokladpralin i handen på mig. Öh, okej? ”Få nu i dig detdär och må lite bättre, så lagar jag mat!” sa Jea uppmuntrande och dansade in i köket. Snacka om att det blev GOTT dessutom. Skoja min doja, den kvinnan kan laga mat! Och med sådan energi, närvaro och värme att jag inte längre kunde må skit. Rätt så snart hamnade jag på en stol i köket matandes hennes lille Loke, född nov11. Robert strök min kind och frågade ”Mår du bättre?”. ”Har jag mått dåligt”, var det enda jag kunde tänka. Tack Jeanette! <3

 

Jag har säkert fler saker som jag ”borde” uppdatera folk om, men nu har jag inte tid att sitta här längre. Min son ligger och sprattlar på golvet, försöker lära sig att krypa.

Ps.

Läs inte in något i tidigare inlägg. Ta varje ord för vad det står, jag har inte infogat något alls mellan raderna. Tro dessutom inte att jag är en tickande bomb som kommer att explodera för att lämna alla vänner och gå vidare. Så ny var självinsikten inte. Är ni mina vänner nu, så är ni det på bådas villkor, av bådas vilja. Tummis!

Om någon av mitt förflutna (haha, förlåt för den onödiga länken, men ha lite humor nu) läser detta och blir upprörd så vill jag bara säga: Förlåt. Jag har tagit vatten över huvudet förr och nu gäller: Gör om gör rätt, för resten av livet. För de vänner jag möter framöver ska jag jobba på att visa mitt egna jag, istället för den helvetiska spegelbilden.. Om ni visste hur mycket av mig själv jag försakat för att vara er übermench* så skulle ni… ja, då skulle ni väl antagligen bli ännu argare. Men ni kanske skulle kunna sy ihop trådarna och fatta varför det gick åt helvete. Denna gången var det faktiskt sant som de brukade säga; It’s not you.. it’s me!

*Återigen, ha lite humor. Jag har alltid varit alldeles alldaglig för er såklart, helt muppad självbild har jag inte. Men läser ni hela historien så kanske ni kan fatta vad jag menar.

RÄDDA HUGO!!!!!!!

Jag är i upplösningstillstånd. Helt plötsligt tänker de inte rädda Hugo!?

Enl. Drottning Silvias Barnsjukhus finns det inte längre möjlighet att ge Hugo chansen till överlevnad. Först sa de att det var en ekonomisk fråga, sen var det en plötsligt fråga om platsbrist. Vad det än handlar om så är det helt oacceptabelt att ena stunden lova att göra vad som krävs för att försöka rädda Hugo och andra sekunden säga blankt nej. Jag håller med Hanna, Hugos mamma, om att det är dags att ta på sig hårdhandskarna (och vantarna och mössan) och K Ä M P A. Därför ber jag er att göra någonting. Vad som helst. Länka till http://hannasblandning.blogspot.com på era bloggar, prata med folk ni känner, stöd Rädda Hugo-fonden eller skriv till Kungahuset. Jag gör allt det där! DU kan göra något du med. Hjälp till! Om ni kan komma på något mer man kan göra aktivt för att försöka ändra på situationen så snälla, skriv det i en kommentar till detta inlägget.

Nu ska jag skriva till Kungen. XX

Länk till Expressens artikel.

Du gör skillnad!

DU kan hjälpa till att ge Hugo en chans att leva.
Klicka på bilden för att läsa artikeln.

Tvätta skrothögen på lördag!

Hallå alla Karlskroniter, se hit!

Lördag den 19 November 2011 borde alla som har möjlighet att åka ut
till Mekonomen biltvätt i Karlskrona och tvätta sin bil.
Mekonomen biltvätt är en modern GDS utomhustvätt och finns på Gullbernavägen 12.

… Mekonomen biltvätt stödjer kampen ”Rädda Hugo” och kommer lånas ut under 24 timmar
till förmån för insamlingen som pågår för Hugo. Personal kommer att finnas på
plats ett par timmar under dagtid för att komma med tips på hur man tvättar
på ett bra och effektivt sätt!

Det vore riktigt kul om det kom extra mycket bilar just denna dag.
Så från klockan 00.00 till 24.00 önskar vi att det står folk och tvättar sina bilar!

Alla intäkter under detta dygn kommer gå oavkortat till ”Rädda Hugo”!

 

Klicka på bilden för att läsa artikeln.

Rädda Hugo

Fantastiskt. Hugo kanske kan få en chans! Vi håller alla tummar och tår här hemma. Imorgon lämnar vi ännu en donation under KHK-matchen. Hugo är en liten kille på 8 månader som föddes med den obotliga sjukdomen EB. Inte nog med att varje dag består av smärta och lidande, för den fantastiska lilla pojken, han har fått diagnosen att han troligtvis inte kommer leva länge till. De hade räknat med att han skulle bli högst sex månader gammal. Men med hjälp av sina fantastiskt starka och engagerade föräldrar har Hugo klarat sig ovanligt bra och nu har läkarna sagt att chansen kan finnas att rädda Hugos liv. Igenom en benmärgstransplantation kanske han inte behöver dö. Kanske kan vi göra skillnad? Rädda Hugo, ni med! Skänk 150:- genom att sms:a FBM 440 till nummer 72550 eller gå in på den här sidan och donera valfri summa. Hugo förtjänar livet!

Rädda Hugo!

Jag ska se vad för praktiska lösningar jag kan hitta. Så länge ber jag er att gå in och läsa om min barndomskompiss döende son, Hugo. Kanske ni också kan sprida budskapet, eller kanske ni till och med känner någon som kan hjälpa Hugo att få den hjälp han behöver? Denna vackra lilla krigare förtjänar en chans!

Jag älskar Fisk!

HAHAHAHHAHAHAHAHHAHAHAH <3 <3 <3 <3 Jag älskar Fisk. Julians gudmor, Emelie Fisk alltså. <3 Jag älskar henne av miljoner anledningar, men här har ni den senaste.