Förlossningsberättelse

Det är väl dags nu. Han är ju trots allt redan två månader gammal, så sagan om hur han kom till världen borde vara bearbetad vid det här laget. Borde, men jag vet inte om den är det. Jag sätter mig helt enkelt med min journal till hands och försöker pussla ihop förloppet. Kursiv text är mina egna kommentarer och känslor och normal text är taget direkt ur journalen.

 

• 7/6 ca 04:00 Jag vaknar av att det säger plask i sängen. Antar att det är vattnet som gått, så jag går på toa och sitter där en stund. Plockar fram bindor och går och lägger mig igen, eftersom att jag ju ändå inte har några värkar.

• 8/6 ca 10:00 Ringer till Förlossningen och berättar vad som hänt. Barnmorskan blir alldeles förskräckt över att jag inte ringt tidigare och ger order om att vi måste åka in genast. Jag ringer min kompis Jea och vi åker in. Barnmorskan Anita gör en vaginal undersökning utan korrekt belysning och konstaterar att hon ”inte ser något fostervatten rinna”. Vi skickas hem igen.
• 9/6 eftermiddag Jag är förvirrad och orolig. Det rinner fortfarande klar vätska och jag är osäker på om gårdagens undersökning verkligen kunde avgöra om vattnet gått eller inte. När jag varit på koll för att utesluta vattenavgång tidigare så har de ju tagit en sticka för att konstatera vad vätskan består av… Robert ringer till Förlossningen och kräver en extra undersökning.

  Hinnsvepning av barnmorskan Agneta på Förlossningen efter att ha konstaterat att slemproppen har gått
  Knappt en timma senare, på bussen på väg hem: Det ”rinner till” ooordentligt och jag tänker ”nu jävlar är det vattnet”.

• 10/6 08:00 Vattenavgång bekräftas
• 11/6 09:00 Vaginal undersökning, öppen 1 cm, inget tecken på startad förlossning
• 12/6 09:00 Vaginal undersökning, öppen 1 cm, inget tecken på startad förlossning
• 13/6 08:30 Inlägges på förl.avd. av Pia Carlsén för induktion (igångsättning med Minoprostin)
  
  09:35 Yttre palpation: Ett barn i huvudläge fixerad i bäckeningången
  Vaginal undersökning: Cervix centralriktad, medelmjuk, bibehållen 2 cm lång, modermunnen öppen 1,5-2 cm
  Svagt rosafärgat fostervatten
  CTG: normal
  Fosterljud: normala
  Barnets puls: 125bpm
  
  10:35 Läk Lars Thum applicerar 2mg Minoprostin i livmoderhalsöppningen
  Jag biir tvungen att ligga stilla, på rygg, i en timme. Robban och jag sätter igång en film (Gnomeo And Juliet) och lägger oss tillsammans i den trånga sjukhussängen med händerna på min mage. Det bränner och svider lite i livmodertappen, men det gör inte direkt ont.
  CTG kopplas på
  
• 

  
  11:10 Avslutar CTG reg. normal. Fortsatt sängläge till 11:35

  11:45 Smärtsamma värkar kommer med ca 10 min intervall.

  13:45 Kontraktion: Smärtsamma värkar med ca 6 min intervall. Ont bak i ryggen samt molande värk i ljumskarna.
  Smärtlindring: Kopplar på TENS med god effekt.
  Aktivitet: Paret går ut och går en runda. Amanda önskar råd och stöd av personalen vad gäller sm.lindring. Inga övriga önskemål.
  Vi promenerade i det strålande solskenet runtom på sjukhusområdet. Då och då fick vi stanna, för att jag hade så himla ont. Jag kommer ihåg att vi gick förbi ett gäng ”målare” i vår ålder som glodde lagom mycket. Jag blev irriterad och fräste något om att vem som hellst visst kan bli målare nuförtiden. Robert flinade tyst. Efter en stund kunde jag inte gå längre. Lägligt nog hittade vi några stolar på en upphöjning. Robert hjälpte mig upp och vi satte oss en stund i tystnad. Det var jätteskönt! Men jag fick vara flitig med TENS-apparaten och jag höjde nog styrkan upp till 5 gånger under tiden vi satt där. Vi ringde våra mammor och berättade hur vi mådde, sen gick vi (jag bredbent stapplande) tillbaka till Förlossningen.

  15:00 Aktivitet: Kommer åter från promenaden. Lägger sig och vilar en stund. Fosterljud 142s/min.

  15:40 Barnmorska Agnetha Glimvall tar över. Sammandragn. har avtagit när Amanda har vilat. Fosterljud 144s/min.

  15.45 Vaginal undersökning: Cervix centralriktad, medelmjuk, bibehållen 1,5 cm lång, modermunnen öppen 1,5 cm

  16:40 Bedömning: Beslutar om fortsatt induktion med prostagladin.
  Åtgärd: Minprostin appliceras
  CTG kopplas på

  17.40 CTG: Kurvan normal, bortkopplas. Oregelbundna värkar som enl. Amanda är mer smärtsamma än tidigare.
  Trots att barnmorskorna upprepat flera gånger att siffrorna som mäter värkarna inte kan avgöra hur kraftiga de är, så var det oerhört frustrerande att känna hur det gjorde ondare och ondare samtidigt som sammandragningsmätaren stod på typ 60. Det hjälpte inte heller att det inte riktigt kändes som att Agnetha trodde på mig.

  18:20 Lägger sig i badet. Fosterljud: 132s/min.
  Det var alldeles underbart att bada. Robert masserade mitt ryggslut med duschen och fläktade mig med ett stort flätat bambublad som hängt på väggen. Vi småpratade och jag njöt i fulla drag.

  
  19:00 Fosterljud: 148s/min. Amanda tycker det är skönt i badet.

  19:30 Fosterljud: 144s/min. Amanda går ur badet. Venflon sättes.
  Aj! Vad ont det gjorde att sätta en nål i handen. Jag blev alldeles till mig. Hujedamig!

  
  20:00 Smärta/Sinnesintryck: Amanda känner mer av värkarna nu, kopplar på sin TNS.
  Fosterljud: 136s/min

  20:30 Benzylp.c. 3g. i 100ml NaCl kopplas enl PM.
  Någon kanske förstår detdär språket. Det enda jag förstår är att de gav mig antibiotika utblandat med 100ml någonting. I vilket fall var detta för att motverka infektion, eftersom att jag haft en långvarig vattenavgång.
  Fosterljud: 148s/min
  Temp: 37,2

  20.50 CTG påkopplas

  20:57 Tackykardi (hjärtklappning), Dr Engström kontaktad
  Här är det ganska suddigt i minnet än. Jag vet bara att när de kopplat på CTGn så blev vi genast stressade av de snabba fosterljuden och siffran (som mäter hjärtljud på bebisen) som hoppade mellan 190 och 210 s/min. Jag förklarade för Robert att normal puls för en bebis i magen är 120-150. Vet inte vem av oss som larmade. I vilket fall som hellst så minns jag att någon kom in och konstaterade att det ju var lite högt. Sen larmade vi nog igen. För vi tyckte det tog för lång tid. Säkerligen hade det bara tagit några sekunder. Det kom in någon ibland och jag tjatade om att vi måste göra något. Vet inte vad de svarade. De velade mest. Tills vi fick en ny barnmorska. Thank you lord! Desirée tog tag i saken:

  21:20 Övertagning barnmorska Desirée Karlsson. CTG patologisk med basalfrekvens ca 190 spm. Dr Engström meddelad. Flyttar in på förlossningsrum för att kunna göra vaginal undersökning och sätta skalpelektrod.
  Oj, fasen vad rädd jag var. Jag minns att jag skakade som ett asplöv. Robert fick hålla i mig, för att läkaren skulle kunna göra vu:n. De befarade att bebisen skulle få syrebrist, så de ville ta ett lactat (som mäter mjölksyran i blodet) igenom att sticka honom i huvudet. Men jag var alldeles för lite öppen, så läkaren kom inte in. Flera gånger gick saker snett omkring mig och jag förstod bara att något var på väg att gå väldigt fel. Robert har berättat för mig efteråt att läkaren förberett honom på att om de inte kunde ta lactatet så var de tvungna att snitta ur-akut. Men så, plötsligt, så small det till och det sa plask över hela golvet. Vattnet fullkomligt öste ut. Det gjorde ont, så mycket forsade det. Jag hörde lättade tonfall och läkaren kom upp till mig för att förklara att hon lyckats ta lactatet och sätta elektroden.

  VU: cervix mediosakralt (?) mjuk, ca 2 cm bibehållen längd, öppen 3-4 cm. Buktande hinnblåsa ffd huvud i bäckeningången. Teckningsblöder rikligt med klart fostervatten.

  21:45 Lactat: 1,3
  Jag vet inte vad det betyder, men det var positivt iallafall. Jag nöjde mig med det beskedet och spenderade en timma med att hålla Robert i handen, pusta och kolla på apparaten som skalpelektroden var kopplad till. Där kunde jag se att bebisens puls var normal igen.
  
  23:02 Står upp i gåbord.
  Det står inte (och jag minns inte) varför och hur länge jag stod. Men jag minns iallafall att jag tyckte det var en bra idé att stå upp så att tyngdkraften fick göra sitt..

  23:34 Sammandragningar mer smärtsamma, sätter akupunktur i smärtstillande och avslappnande syfte. 6 lokala framtill LI 4 bilat. och Ying Tang.
  Det är rena grekiskan för mig vad de menar med det ovan, men jag fick ett gäng nålar i ljumskarna, som inte gjorde så farligt ont, en i pannan som bara var skön och en i handen som var helt fruktansvärd. Den i handen var samma som Julian fått mot koliken – mellan tummen och pekfingret. Han fick den för att den stimulerar tjocktarmen, säger de, men jag antar att jag fick den i annat utdrivande syfte.

  

  

• 14/6 00:20 Status quo. Syntocinon 16,6 ug/500ml NaCl 6 ml/h kopplas i värkförstärkande syfte.
  Pang!! Plötsligt blev värkarna extrema och jag fick svårt att andas varje gång. Det gjorde fruktansvärt ont!! Jag ringde på barnmorskan och bad om råd för fortsatt smärtlindring.

  00:25 Får lustgas/syrgas 50/50
  Thank you lord! Det var kul i ett par minuter. Världen snurrade och jag var bland molnen. Men så tilltog värkarna och lustgasen var med ens inget annat än totalt nödvändig för min överlevnad, kändes det som. Trots att den tog udden av smärtan så var det extremt smärtsamt. På toppen av värken kändes det hela tiden som att jag var på gränsen till att tuppa av.

  01:55 Sitter på bobatbollen.
  Hela sista månaden av graviditeten hade jag suttit och gungat och känt hur bebisen tängt längre och längre ner med gungandet. I förhoppning om att han skulle ploppa ut, bad jag om bobatbollen. Det var sjukt jobbigt att sitta på den och värkarna blev värre. Jag började inhalera mer och mer lustgas och vädjade till Robert att om han inte ser till så att jag får mer smärtlindring så inhalerar jag lustgas tills jag svimmar så att de får snitta mig istället (något desperat?).

  03:10 Epiduralblockad lägges.
  Jag kommer ihåg att de drog upp mig i sittläge och sa att jag var tvungen att luta mig framåt och sitta stilla. Jag höll krampaktigt i lustgasmasken och tänkte inte på något annat än att andas andas andas.

  03:45 God effekt av EDA. Vilar mellan sammandragningarna, halvsitter i sängen.
  Aaah, vad skönt det var. En sån lättnad! Det hade nog aldrig känts så skönt i kroppen någonsin, som det gjorde mellan värkarna. Värkarna gjorde fortfarande lite ont, men jag fick inte ta lustgasen igen. Jag nöjde mig och bad Robert fixa varm O’boy.

  

  Både Robert och jag sov. Jag vaknade till vid varje värk, men kunde snabbt somna om igen. Det var urskönt. När barnmorskan kom in och kollade till mig sa jag bara ”jag mår toppen, ingen brådska, jag kan ligga såhär ett bra tag till”. Hon bara skrattade.

  06:20 Sitter på bobatbollen.
  Desirée frågade snällt om jag inte kunde tänka mig att sätta mig på bollen lite. Bara för att nåt skulle hända. Okey, sa jag, varför inte. Men det var rätt skönt att vila annars.
  
  07:15 Övertag av BM Camilla Bergström
  Camilla var en ung tjej som inte såg uta att vara äldre än jag själv. Hon var jättetrevlig men lite för energisk för mitt tycke så tidigt på morgonen efter en så jobbig natt. Äh, det fick gå. Hon log snäll mot mig och sa att det är bra om jag ändrar ställning lite ibland.

  07:30 Halvsitter i sängen.

  08:15 Ligger på höger sida.

  08:58 Vänster sidoläge.

  09:06 Blåstappas för 400ml.
  Haha, jag kommer ihåg att hon höll upp påsen och sa ”det var inte lite det” och jag svarade ”nää, det ser ut som ungefär 4dl”. Vad förvånad hon blev när det var rätt. Jag erkände att jag hade en hel del erfarenhet av blåstappning i mitt arbete.

  09:40 Svårt att få in en bra värkregistrering i CTG.
  Korta och glesa värkar. Höjer Syntocinondroppet till 56ml/h.
  Krystvärkar.
  Det är inte sant att jag hade krystvärkar. Hon frågade ”känns det som om du behöver bajsa?” ”Nej, inte det minsta”. ”Tror du att du skulle kunna krysta?” ”Nej” ”Inte alls?” ”Nej, eller alltså.. vadå.. jag kan väl försöka klämma på. Men jag känner ju inget behov liksom..”
  Sen krystade jag. Jag hade inte en aning om vad jag gjorde egentligen, för jag kände knappast något.. men jag klämde på och hoppades på effekt. Som tur var så fick jag det också. För varje krystning såg Camilla bebisens huvud tydligare och tydligare.
  Halvsittande.

  10:10 Knästående
  Jag hade hela graviditeten gått och tänkt att knästående, lutad över upphöjd sängrygg borde vara det bekvämaste sättet att föda på. Det gick i någon minut, sen fick jag inget grepp, blev yr och fick jävligt ont. Så jag bytte läge.

  10:20 Vänster sidoläge
  Jag låg vänd mot Robert och tog i allt vad jag kunde. Jag fick hela tiden fråga om jag hade en värk och de svarade lika osäkert varje gång. ”Det känner du ju bäst själv”. Men nej, jag kände inga värkar alls. Jag bara krystade på måfå och bad de andra hålla koll på CTG:n så att jag inte krystade helt tokigt. Det gjorde inte ont, men det var jobbigt och utmattande. Jag tog i som om jag skulle försöka klämma ut en vattenmelon. Då kom plötsligt verkligheten ifatt. Med ens insåg jag vad som höll på att hända. Jag höll på att föda ett barn! Mitt barn! Jag blev alldeles skräckslagen. Samtidigt som jag kände med hela min varelse att jag var tvungen att göra allt för att få ut bebisen helskinnad så var jag svimfärdig av panik över tanken. Tankar om att jag inte var redo att bli förälder strömmade över mig och jag tog Roberts hand för att söka tröst. Hans hand var varm och hans blick var kärleksfull. Jag slog bort alla rädslor och bestämde mig för att inte tänka – bara handla.

  Camilla sa; ”Jag ser huvudet och bebisen kommer att komma ut inom 3 krystningar. Antagligen kommer huvudet att börja komma ut redan nästa gång du krystar. Då kommer jag att stoppa det halvvägs och be dig att sluta krysta. Du måste lyssna på mig då, för annars spricker du. Förstår du?” ”Är du sjuk i huvudet!?” tänkte jag, men jag svarade ”Oh, my god… Eh.. okej… Aj…?”

  Så krystade jag för kung och fosterland. Med ens började det göra ont. Hela mitt underrede brände och värkte. Det VAR som att klämma ut en melon! Och så ropade Camilla ”Stopp! Nu får du vänta tills nästa värk.” Robert säger att hon tillochmed tryckte in huvudet en bit igen. Jag var lamslagen av smärta. ”Vänta tills nästa värk!? Men jag har ju oregelbundna värkar! Vi vet ju inte när nästa värk kommer!” Men det var bara för mig att stå ut. Och det gjorde jag, otroligt nog, för plötsligt kände jag att jag kunde krysta igen. ”Nu kommer bebisen snart ut Amanda! Bara fortsätt!”

  Den sista krystningen drog jag ut på läänge. Jag vet inte hur länge, men jag vet att jag liksom ”tog om” tre gånger. Andades in ny kraft alltså och bara fortsatte och fortsatte krysta. Robert höll mig i handen och såg på mig. Han sa en massa peppande saker, men jag minns inget mer än att det hjälpte. Trots att det kändes som att det var omöjligt att jag någonsin skulle få ut det enorma huvudet så fortsatte jag, med min hand i hans.

  ”Klonk” sa det. Huvudet var ute! Jag hann tänka att äntligen var smärtan över… så kom axlarna.”KLONK!” tätt följt av ett ”klonk” till (antagligen rumpan). Jag minns att jag under förloppet tänkte ”Hur lång är han egentligen!?”

  Jag såg upp på Robert som med ens såg orolig ut. Och så hörde jag ett skrik. En bebis skrek. Vår bebis!? Det lät underbart! Så såg jag hur Robert andades ut igen. Någon sa ”Vilken fin bebis!” sen ropade en annan ”Ser ni vad bebisen har?” Jag släppte Roberts blick och vände mig mot barnmorskan. ”Har han en pung?” frågade jag, även om jag tyckte att det egentligen var självklart. ”Jaa, det är en pojke!” svarade hon. ”Jag sa ju det”, hörde jag Robert mumla muntert.

  Så la de honom på mitt bröst. Han var så varm och så mjuk. Han passade perfekt där. Jag ville aldrig aldrig någonsin att han skulle flyttas därifrån.

  Bebisen skrek och Robert bad mig att sjunga något. ”Sjung Sov du lilla Videung” Jag sjöng och vår son tystnade direkt.