Resultat av photo session!

FOTOGRAFENS HEMSIDA

Tack Ida Gustavsson! Och tack Sophia och Roger som gav Julian presentkortet i doppresent. Vi är jättenöjda! <3 <3

Världens vackraste pojke,
vår prins Julian!

Michelingubbe!!

Flyttsugen

Har suttit och pusslat med vårt nästa hem ikväll. Inrett rummen på papper.. snacka om att jag längtar. Det kommer bli så mysigt att flytta in i ett hem för hela familjen.

Dagboksinlägg

Jag har fått klagomål för att jag inte skriver tillräckligt mycket om vad som händer här och nu. Så jag kostar väl på mig att uppdatera lite om vardagen med.

Julian hasar sig fram (rättelse: bakåt) längs golven hemma. Ibland lyckas han sätta i ett knä och då flyger han fram i en himla fart, bara för att landa med en duns platt på mage. Pojken är nämligen närmare 80 cm lång nu och längden samt tyngden gör det definitivt inte lättare att bygga upp motorik, balans och styrka för att ta sig fram på alla fyra. I förrgår tog han spjärn emot hyllan som är under vårt soffbord och hävde sig upp en bit ovanför golvet. Dock är längden inte heller där en fördel, han kommer ju inte tillräckligt högt upp för att det ska gå lätt och smidigt för honom att ta i med knäna. Lilla Pluttis, det är inte lätt att vara tall, blonde and handsome i hans ålder.

Jag vill aldrig i mitt liv låta Julian sova på mage igen. Han har börjat visa vääääldigt stort intresse för detta liggläge och nu är det svårt att hindra honom – han vill  ju verkligen. Men det vill inte jag. Varför? Jo, förra veckan lät vi honom ligga på mage i säkert en timma innan jag gick in för att kolla till honom. När jag kom in hörde jag ingen tung andning (han brukar näst intill snarka), när jag satte mig i sängen reagerade han inte ett dyft och när jag sedan tog i hans lealösa arm så var den kall som is. Ingen reaktion då heller. Jag ruskar honom och världens längsta sekunder följer, innan jag äntligen ser hur han gör en min och suckar. Åååååh, unge, skräms inte så! <3 <3 <3 <3

 

Om vi övergår till mig

Bild från maj 2005. Emelie och jag har precis börjat umgås och hon använder mig som sminkdocka.

så har jag haft några rejält jobbiga veckor, nu följt av en väldigt bra vecka. Jag menar inte händelsemässigt direkt, utan känslomässigt. Jag antar att det var hormonerna i minipillerna som gick mig åt huvudet till slut, men jag vet ärligt sagt inte helt säkert. Det var nämligen så att jag plötsligt började bli känslokall, orättvis, svartsjuk och få humörsvängningar helt out of the blue. Jag kunde höra mig själv så många gånger, säga saker till Robert som jag inte över huvud taget skulle velat ställa mig bakom. Som tur var, så har vi tillräckligt bra kommunikation att jag iallafall rätt så snabbt lyckades nå fram till Robert med förklaringen.. eller icke-förklaringen. Han lyssnade på mig och stålsatte sig, sen höll han om mig varje gång helvetet brakade löst. Tack, hjärtat, du räddade hela världen känns det som. Nu har jag slutat med minipillerna och så fort min mens kommer så ska jag börja med ppiller igen (Julian har ju ändå inte velat amma på över en månad). I söndags tog jag mitt sista minipiller och i tisdags hade jag min första ”normala” dag. Då vaknade jag upp och sa till Robert ”idag är jag ju bara jag! det har jag inte känt på ett och ett halvt år. inge hormonöversvämningar – underbart!”.

När vi ändå är på ämnet så kan jag passa på att skryta om den underbara dagen då allt från början kändes skit. Jag satt hemma i ett känslotillstånd som nog skulle kunnat liknas med depression. Jag orkade ingenting. Jag flyttade Julian från lekyta till lekyta när han tröttnade, nattade eller matade om det behövdes, resten av tiden satt jag bara och stirrade tomt in i väggen. Kusligt, inte sant? Jag blev riktigt orolig själv! Iallafall har jag aldrig varit den som håller sådant hemligt, så när Jeanette ringde och frågade vad jag hittade på så beskrev jag situationen precis. ”Har du ätit?” frågade hon. Jag minns inte om jag svarade, men jag är rätt säker på att det hade jag inte gjort. ”Jag kommer.” sa hon sen, helt lugnt. En kort stund senare knackade det på dörren och Robert, som precis kommit hem från jobbet, fick öppna. Jag orkade inte ens hälsa min vän välkommen. Energin var på noll… tills Jeanette kom in i lägenheten. Först och främst kom hon fram till mig, som antagligen inte ens brytt mig om att titta upp för att hälsa, och stack en pappmugg under näsan. Latte? Oh, jaha. Sen stack hon ett litet paket med en chokladpralin i handen på mig. Öh, okej? ”Få nu i dig detdär och må lite bättre, så lagar jag mat!” sa Jea uppmuntrande och dansade in i köket. Snacka om att det blev GOTT dessutom. Skoja min doja, den kvinnan kan laga mat! Och med sådan energi, närvaro och värme att jag inte längre kunde må skit. Rätt så snart hamnade jag på en stol i köket matandes hennes lille Loke, född nov11. Robert strök min kind och frågade ”Mår du bättre?”. ”Har jag mått dåligt”, var det enda jag kunde tänka. Tack Jeanette! <3

 

Jag har säkert fler saker som jag ”borde” uppdatera folk om, men nu har jag inte tid att sitta här längre. Min son ligger och sprattlar på golvet, försöker lära sig att krypa.

Love hurts

Julian råkade skalla mig när vi låg och drog oss imorse…. Aj.

02 Min första kärlek

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Jag tror att jag man kan säga att jag har haft ganska många pojkvänner. Att ha pojkvän har väl känts mest som ett normaltillstånd. Något man har, kanske till och med helt utan en bra anledning.. ja, ibland har det faktiskt varit så. Inte alltid, men oftast.

Många gånger har jag inte ens märkt att jag varit i ett förhållande ”förrän det varit för sent”. Jag vet att jag ofta trott mig vara kär när tiden fått gå ett tag och starka band av minnen och förtroende skapats.. Det var väl det som var kärlek? Ja, jag trodde faktiskt det. ”Man kan aldrig veta om det är på riktigt! Eller?” Nåväl, det vände till slut.

Jag antar dock att utmaningen syftar till den första pirrande känslan. Första gången någon fick mig att rodna, fick mitt hjärta att slå snabbare, första gången jag inte kunde tänka på något annat än just en särskild person..

Det jag minns starkast var när jag gick i 7an. Jag var ungefär så omogen känslomässigt som en sjundeklassare kunde vara. D.v.s: Jag kände inte ens människan som jag var kär i! Det var nästan som en pojkbandscrush. Han gick i kören tillsammans med mig och sjöng solot till Stand By Me, han gick i nian, han hade mörkbruna ögon, busigt hår och hade flera retfulla smeknamn på mig. Jag memorerade alla hans syskons namn (bara för att det kändes som att jag kände honom om jag visste något om hans familj), jag tog reda på vart han bodde och jag busringde ibland bara för att panikslaget slänga på luren och gråta. Han spelade i ett band och jag tror att han brukade klä sig lite rockigt på scen. Någon gång då och då tittade han på mig i korridoren, antagligen för att jag stått och vrålstirrat på honom i tjugo minuter och det började bli jobbigt. Oftast log han då mot mig och sa något retfullt som ”Vad är det med dig Pippi Lotta?” eller ”Har du inget bättre för dig, din bortbyting?”. Väldigt romantiskt. Jag var helt tagen flera timmar efteråt. ”Han pratade med mig! Han pratade med MIG!!!” En av mina kompisar var också kär i honom. Vi brukade busringa tillsammans och ibland pratade vi om att vi kanske kunde bli tillsammans med honom båda två. Ibland hatade vi varandra för det sistnämda. Ibland tänkte jag att ”hon kan få vara ihop med honom först, så kan jag vara ihop med honom föralltid sen”.

Haha, ja those were the days. Men jag hittade äkta kärlek till slut. Min första och sista riktiga kärlek, Robert Ahlin. Det visste jag, första gången våra ögon möttes och det är faktiskt sant. Puss på er!

today is your happy day!!!

Jag sökte efter bilder på mig från högstadiet. hittade noll, tyvärrr, MEN!(!) jag hittade bilder på en plågad Mandy? ifrån gymnasiets första år. Kan det duga? Ok, HERE GOES…..

Ja, jag var ”bränn BHn”-typen.
Nej, jag rakade mig inte under armarna.
Ja, det var min första digitalkamera. Inte ens min egen förresten, det var pappas…
Nej, jag kunde inte spela gitarr.

Haha! :’) Jag älskar mig själv när jag ser dessa underbart plågade och extremt uppställda bilder. <3 Men GUD vad jag saknar mina näs-fräknar. De är helt bortbrända nu!! BÖL

Puss och god natt!

Sweet kväll

Varsit glas vin, en påse popcorn, ett paket körsbärstomater samt Whats Your Number på laptopen medans vi kramas i soffan. Sweetness.

Snö!

Nehedu, det är åt helvete för sent. Glöm det och ge mig vår!

Ps2.

Jag har alltid ogillat folk som förklarar sina egna blogginlägg. Man kan undra vad jag håller på med… Kan jag skylla på att jag är småbarnsförälder uppe efter midnatt? WEEEHOOO övertrött! Puss på er!

 

Ps.

Läs inte in något i tidigare inlägg. Ta varje ord för vad det står, jag har inte infogat något alls mellan raderna. Tro dessutom inte att jag är en tickande bomb som kommer att explodera för att lämna alla vänner och gå vidare. Så ny var självinsikten inte. Är ni mina vänner nu, så är ni det på bådas villkor, av bådas vilja. Tummis!

Om någon av mitt förflutna (haha, förlåt för den onödiga länken, men ha lite humor nu) läser detta och blir upprörd så vill jag bara säga: Förlåt. Jag har tagit vatten över huvudet förr och nu gäller: Gör om gör rätt, för resten av livet. För de vänner jag möter framöver ska jag jobba på att visa mitt egna jag, istället för den helvetiska spegelbilden.. Om ni visste hur mycket av mig själv jag försakat för att vara er übermench* så skulle ni… ja, då skulle ni väl antagligen bli ännu argare. Men ni kanske skulle kunna sy ihop trådarna och fatta varför det gick åt helvete. Denna gången var det faktiskt sant som de brukade säga; It’s not you.. it’s me!

*Återigen, ha lite humor. Jag har alltid varit alldeles alldaglig för er såklart, helt muppad självbild har jag inte. Men läser ni hela historien så kanske ni kan fatta vad jag menar.